Åland, sista kapitlet.

Nästa match blir lite av ett uppvaknande för våra grabbar. Det måste sägas direkt att Sunnersta AIF är det bästa lag vi mött så här långt i vår korta karriär. Vi har tidigare pratat om att man får röra vid motståndarna, vara aktiv över hela planen. Det har väl inte gått in hos våra grabbar men det har det definitivt gjort hos spelarna i Sunnersta. Jösses som de sprang och pressade den av oss som hade bollen. Det var minst två Sunnerstaspelare på den av oss som hade bollen, och när Sunnersta erövrade bollen så var det rakt på mål som gällde. De var många motståndare som var mycket mindre än oss men betydligt tuffare och mer van vid närkamper. Vi kom aldrig loss och fick inte till vårt vanliga anfallsspel utan blev tillbakapressade och fick kämpa för varje meter.

När Sunnersta gjorde 1-0 så kändes det som en rejäl uppförsbacke. I vanliga fall så funderar man som tränare på vad man skall säga och hur vi skall förändra sättet vi spelar på men nu var våra motståndare ett nummer för stora och det vi kunde göra var att peppa grabbarna att fortsätta kämpa. Matchen fortsätter i samma stil i andra halvlek. Sunnersta har ett antal chanser bl a ett par riktiga kanonskott från distans. Målen trillar in, bl a en straff som t o m domaren själv bad om ursäkt för att han blåste för, då det var en just närkamp axel mot axel. Matchen slutar 0-4 fullt rättvist.

Direkt efter matchen var besvikelsen stor men efter ett tag så kände alla att vi gjort en kanoncup. Själv tycker jag att den sista matchen och det faktum att vi mötte ett så bra lag och dessutom förlorade var kanon. Det är många gånger så här efteråt som vi refererat till den matchen för att förklara varför vi skall göra på ett visst sätt. Det som fastnat mest är det faktum att fotboll också handlar om närkamp och löpa utan boll inte bara om dribblingar och passningar. Så svettiga i luggen som grabbarna varit på senaste tiden har de inte varit förut, kanske är det Sunnerstas förtjänst.

Om vi nu summerar helgen på Åland så blir betyget KANON. Vädret, fansen, spelet och glädjen. Det är väl egentligen bara en sak som grumlar bilden. Det är det faktum att vissa ledare inte kan vara alerta när vi åker från spelarhotellet. Ryktet säger att en viss tränare med polisiär utbildning satt och hukade på muggen då hans stressade kollega efter en natt med bröderna Deutsch och sin egen son helt enkelt lämnade vicesheriffen och gasade mot fotbollsplanen. Synen av nämnde vicesheriff gående på en öde väg i centrala Mariehamn var helt enkelt obetalbar. Jag ber ödmjukast postumt om ursäkt och lovar att aldrig glömma en tränarkollega igen, oavsett det stressade läget.

Stort tack till alla som var med under vår helg på Åland.